En andra vasaloppsberättelse

Det blev visst bara två tältroddturer förra året. Och sedan har jag inte kommit mig för att skicka upp någon bild från telefonen när jag varit iväg på någon annan resa. Som från Skåne med Mikaeli eller Bruksvallarna med skidklubben. Eller från någon av roddtävlingarna eller skidtävlingarna för den delen.

På söndagsmorgonen den sjätte tänkte jag det var kul att göra om inlägget från förra året, med en bild från startrakan. Även om jag förra året skickade upp den bilden dagen innan, på lördagen. Men telefonen ville av någon anledning inte få iväg det automatskapade blogger-mms:et. Såg senare att det låg kvar i telefonen och testade nu på måndagskvällen den 14/3 att skicka upp det och det fungerade. Fick byta tidpunkten manuellt dock.

Att jag inte kom iväg på någon tälttur i juni - augusti var i princip något jag planerat. Kände mig rätt mätt efter alla fina turer jag fått. Speciellt efter majturen 2010 då jag en andra gång fick uppleva perfekt vindstilla väder vid Stora Iljeskärsharan. Blev som att det inte gick att överträffa det. Tänkte mig att det skulle bli en tredje septembertur till Myggskären, men när september närmade sig hade jag nog ändå inte tillräckligt sug för att pyssla och ge mig av. Är enklare att vara hemma ... Dessutom var båten kvar på landet. Och inte minst var det enda jag tänkte på om dagarna att samla träningstimmar.

Från april 2010 har jag använt den populära Garmin 305:an vid i princip varje träningstillfälle. Allt för att i SportTracks utan att behöva tänka få en kalender fylld med fetstilta datum (att jag tränat). Det har känts riktigt inspirerande att dels ha så få dagar som möjligt utan aktivitet och dels att komma upp i över tio timmar i veckan. Något som jag i alla fall lyckats med en del veckor (utan att räkna in slöcyklingen fram och tillbaka till stan, drygt 13 km enkel väg som på vintern tar upp mot en timme för mig).

Efter en seg vår förra året började formen komma i slutet av maj som jag minns det. Det var viktigt att komma igång med löpning igen efter några års uppehåll. Jag kom av mig när jag fick ont i hälsenan efter senast jag var med i Favoritens Triathlon. Dröjde då över en månad innan det minskade. Tog upp löpningen vid något tillfälle efter detta, men när det började kännas lite kom jag av mig igen. Nu med min målsättning att träna i stort sett varje dag var det avgörande att ha löpning på schemat. Inte minst när man är bortrest. Att jag sedan tycker löpning är bland det bästa som finns när jag är i löpform gjorde förstås inte motivationen mindre att hålla igång löpningen.

Jag tog det försiktigt med ungefär ett pass i veckan och det fungerade bra. Tog tid innan det började flyta på, men till sommaren var det riktigt kul. Men då kom en svag hälsenekänning igen. Den här gången gav jag inte upp utan tog direkt kontakt med sjukgymnast. Visade sig att det inte fanns så mycket mer att göra än det jag redan kände till - excentriska tåhävningar. Men helt klart en poäng med sjukgymnastbesöket ändå eftersom jag då var extremt motiverad att göra tåhävningarna.

Höll uppe löpningen några veckor. Vid första löppasset sedan fick jag en underbar kick av att jag inte tappat steget utan istället kände mig starkare uppför, rimligen pga tåhävningarna. Och hälsenekänningen kom inte tillbaka. Löpningen fungerade riktigt bra ända till november då jag bittert nog drog på mig en knäkänning som inte gick över på en dryg vecka. Motivationen försvann sedan att testa igen en vecka senare, främst pga att snön så fantastiskt hade kommit rekordtidigt. Så nu har jag inte sprungit på evigheter alltså och får börja om från början. Hoppas, hoppas bara att ingen knäkänning eller annat strunt kommer och förstör för mig.

Den goda löpformen utnyttjade jag i höstas till några härliga 18 km-pass på Lidingöloppsspåret och till att för första gången springa ett 3000-test på bana. Det var med skidklubben på Bosöns 200-metersbana inomhus. Faktiskt riktigt bra att springa så korta varv. Varje gång vid varvning triggades jag att ligga på och snart efter varvning kände jag att det inte var långt till nästa varvning vilket gjorde att jag höll ångan uppe. Med perfekt jämna varvtider (förutom första varvet som gick klart snabbare) fick jag till tiden 10:51 vilket var långt över mina förväntningar. Hade hoppats på 11:30, men det var svårt att gissa eftersom jag aldrig sprungit på bana.

Passade på att testa mig på den enda bana jag har sprungit såna här tester på tidigare - elljusspåret i Stockby. Det är ca 2,75 km och de tider jag mindes från för kanske tjugo år sedan var att jag två gånger gått under elva minuter med 10:50 och 10:45. Nu var frågan, skulle jag på lite fuktigt och nygrusat spår den fjärde november kunna matcha det. Jag gick ut stenhårt och klarade första kilometern på 3:51. Andra kilometern är utför men jag hade sprungit mig stum, klarade i alla fall samma kilometerfart. Var inte nöjd med löpningen på slutet, inget driv i benen alls. Tack vare en bra spurt sista meterna (där det är helt flackt) tangerade jag min bästatid. Helt underbart!

Som jag hoppas att löpningen ska fungera även i år så jag kommer tillbaka till den formen. Det är högsta lycka för mig det. Är också väldigt sugen på att springa Lidingöloppet på under 2:30, men jag känner mig tveksam om jag kommer hålla för den mängdträningen som behövs. Har tidigare aldrig sprungit under 2:45, men med formen i höstas hade det "bara" behövts en till två månaders träning med pass på drygt två mil så hade jag inte kunnat misslyckas gå under 2:30 tycker jag.

Roddformen under året var väl ok, men jag var lite besviken på att inte uppleva någon direkt förbättring mot året innan. Balansen i singeln kändes i alla fall som den långsamt med säkert blev allt bättre. I november gjorde jag test på roddmaskin och 10000 meter och lyckades långt över förväntan. Hoppades på ca 37:40 men det blev 37:15. Det var en fantastisk upplevelse då jag inte kände mig plågad av att flåsa på med riktigt hög puls och jag kunde avsluta starkt. På maskinen och 2000, också i november, var jag nära min drömgräns, men klarade inte pressa mig mer än till ett pers på 7:01.

Cyklingen hade jag inga mål med annat än att det är bra träning och väldigt trevligt. Fick i alla fall till ett riktigt fint pass där jag på slutet kände mig starkare än i början. Som att jag bara var perfekt uppvärmd och inte det minsta sliten, trots att jag kört på i stort sett så hårt jag kunde under två timmar. Snittade nästan 32 km/h på en dryg sexmilarunda. Enorm skillnad i fart mot tidigare år - skaffade min första racer inför säsongen 2010. Känslan att vara så tränad att jag är pigg efter två timmar cykling är helt oslagbar.

Rullskidor blev var tredje till varannan vecka från att cykelvägarna sopades. Under september höjde jag frekvensen. Sedan lyckades jag klanta till det med att köra dips hemma och skadade mig på ett underligt sätt i skuldratrakten. Det gjorde så ont de första dagarna att det var svårt att sjunga (vi var iväg med kören till Piteå). Löpa var inte heller att tänka på just då, men det var faktiskt ännu värre att cykla. Försökte mig på långintervaller på Elviksvägen men fick avbryta. Åter sjukgymnastbesök, men det gick inte att haja vad det var som hänt. Som väl var försvann det allteftersom, men det tog några veckor.

På Bruksvallarnalägret med skidklubben var formen som jag förväntat mig, med bra ork på intervaller och till skillnad från 2009 hade jag armar som inte blev överbelastade av ett tretimmarspass. 2009 satte sig distanspasset så pass i armarna att jag kände av det resten av dagarna. Ville tävla så fort som möjligt sedan, för att få utnyttja min form. Första tävlingen blev på nyårsafton i Grängesberg, 10 km klassiskt. Därpå följde Brottbyloppet (15 km), DM-stafett (10 km), DM-jaktstart (10+7,5 km) innan det var dags för långloppen.

Fyra helger i rad med Norrbärke, Harsa, Värmdö och Orsa Grönklitt. Minns att jag var inställd på att köra bra i Norrbärke, dvs. att jag inte skulle ha så många efter mig. Tyckte därför att min 23:e plats totalt inte var så överraskande utifrån vad jag hade presterat innan.

I tävlingarna innan hade jag visat mig själv att jag klarade köra med en medelpuls högre än min högsta puls på ett normalt träningspass på skidorna. Klart fascinerande! Nu var frågan ifall jag höll en betydligt längre distans (42 km). Det fungerade bra och jag fick varken slut på energi eller körde slut mig i musklerna. Tyvärr blev det isigt på slutet i Norrbärke och jag hade precis noll fäste och kunde inte köra på som jag ville i de sista backarna när jag blev tvungen att försöka staka uppför, något jag inte är tillräckligt stark för.

Då segrartiden inte blev särskilt vass hade Vasaloppets seedningsfolk problem med att få till gränserna för Norrbärke. Först publicerade de en tabell där jag gick in i led ett med tre minuters marginal. Tokfel. När de ändrade gränserna blev de fortfarande för snälla. De innebar då att jag missade led ett med två sekunder. Tyckte det kändes bra, hade varit lite pinsamt starta i led ett bara för att jag kört ett lopp som seedats knasigt.

I och med detta var hade min bild av mig själv som skidåkare förändrats. Från att ha missat led fyra i Vasaloppet förra året var jag plötsligt en led två-åkare med marginal. Och jag upprepade detta även i Harsa och Värmdöloppet. Men i Orsa Grönklitt tog jag slut efter en mil. I loppen innan hade jag kunnat köra på riktigt hårt i början men ändå hållt skapligt hela distans. I Grönklitt fungerade det inte alls, jag kunde inte följa en enda rygg när jag väl började tappa. Och trots att jag hade energi i kroppen gick det inte att ta i. Pulsen blev alldeles för låg jämfört med tidigare lopp. Som ett bevis på att det var något fel i kroppen fick jag kramp i översta magmusklerna allra sista biten. Tycker det hade varit mer logiskt ifall jag fått kramp på Värmdöloppet där jag stakade i stort sett hela loppet (hade fäste bara första kilometrarna). I Grönklitt kunde jag ju inte ens ta i och ändå fick jag kramp.

Delvis påverkade det säkert att det var ett kärvt före i Grönklitt och att mina skidor gled dåligt (tror de blev sämre mot de andra åkarna under loppet, i början märkte jag ingen större skillnad). Men jag borde ändå kunnat ta i. Ett tydligt fall i formen alltså. Inspirerad att åtgärda detta körde jag ett distanspass hemma på Långängen redan dagen efter och det kändes helt ok, även om pulsen möjligen var väl hög förhållande till farten. Det var då tre veckor kvar till Vasaloppet och min plan kändes given att träna på rejält en vecka för att sedan förhoppningsvis åter vara i form lagom till första söndagen i mars.

Istället för rekordmycket träning blev det precis noll träning. Jag blev nämligen ordentligt förkyld. Som väl var inte en förkylning som förra året, då det vägrade gå över (vilket gjorde att jag var dålig hela februari och en bra bit in i mars). Trodde först inte förkylningen skulle påverka min form så mycket, men roddmaskinen berättade tydligt att jag inte var i form. Kunde inte hålla samma fart på maskinen med en motsvarade puls.

Visst, förkylningen var inte helt borta, men det är jag van vid. Brukar vara lite snorig och känna i öronen. Så jag undrar om det inte är formfallet jag upplevde i Grönklitt som jag fortfarande inte kommit ur, än att det är förkylningen som är boven. Men varför jag tappat formen är ett mysterium.

Hur som helst innebar detta att jag inte hade några direkta förväntningar på Vasaloppet, även om jag inte kunde annat än att ha topp tusen som målsättning. Att köra motsvarande det led jag startade i alltså. Precis som förra året ställde jag mig sist i ledet. Hade ingen lust att gå upp tidigare än jag absolut behövde. Ställde mig ungefär på samma ställe i sidled som förra året och då fick jag en känsla av att jag hade kommit upp för backen snabbare än en del andra. Men då stod det så still att det var svårt att se någon direkt skillnad just i stunden i trängseln.

Nu från led två var det stor skillnad på hur det flöt på, men tyvärr stoppade det upp rätt bra där jag var. Längre ut till vänster i ytterkurva efter vägövergången fick jag se åkare strömma förbi. Vid Smågan passerade jag som drygt 1100:e person. Dit hade det fungerat att följa åkare, men sedan blev det utförslöpor där jag hade helt bedrövligt glid jämfört med "alla andra". Och det blev även för tungt att följa ryggar. Helt hopplöst försöka följa någon som ändå bara glider iväg. Innebar att jag lite gav upp och tog det lugnare.

Det blev en intressant blandning av känslor eftersom det var en helt fantastisk skiddag. Underbart solsken, perfekta spår, helt ok glid. Det fåniga var bara att folk i mängder envisades med att köra om mig. Jag hade alltså lagt på mer valla än vad mitt spann tålde. Var så säker på att det skulle vara isigare än det blev. Efter grundvax VG30 hade jag tre tunna lager VR50. På morgonen, när jag fick se hur kallt det var (minus tio nere i Sälen) la jag på två tjockare lager VR45 och slutligen ett lager VR40. Bet extremt bra när jag testade skidorna några meter i första backen.

Visst, jag hade fäste hela vägen, om än inte överdrivet, så det var förstås väldigt skönt. Men glidet var konstant dåligt jämfört med andra åkare. För en hel del har jag hört att deras skidor gick bra första halvan men att det sedan gick trögt. Hade tänkt att på lördagen testa att flytta min bindning några snäpp bakåt för att se hur det skiljde på fäste och glid, men typiskt nog lyckades jag glömma verktyget man har för att göra detta. Kände under loppet hur jag delvis kunde få skidan att släppa lite utför om jag tryckte upp tårna i pjäxen, så det var ingen tvekan att det var vallan som tog i. Sen är väl frågan hur pass bra jag glidvallat skidorna också men jag hade i alla fall på Star HA4, även om jag har svårt att tro att det kan göra någon direkt skillnad - åtminstone när jag vallar ...

Förra året gick dels skidorna trögt uppe på myrarna, men främst vågade jag inte ta i alls i början. Så då blev jag omkörd av hur många som helst direkt efter att man kunde börja köra på efter kön uppför hela stigningen. Efter ungefär tre mil började folk tappa farten medan jag fortsatte i samma fart och jag kunde istället köra om massvis av åkare, speciellt uppför. Så min minnesbild av backarna före Oxberg vara bara positiv.

I år tänkte jag att jag skulle vara rätt stark i de backarna jämfört med de kring mig, eftersom så många kört ikapp mig. Men icke. Kände av att formen inte var som den borde, var kraftlös och tyckte det var precis jag kunde följa strömmens fart. Efter Oxberg däremot, då började äntligen folk tröttna och min klättring placeringsmässigt kunde börja. Klarade inte att ta igen det jag tappat från Smågan, men från 1400 till 1252 kom jag i alla fall. Och jag fick en skön avslutning på loppet. Otrolig skillnad att få köra om folk jämfört med att bli omkörd.

Blev lite nervös vid 15 km kvar då jag hade antydan till krampkänningar i ena ljumsken och ena triceps. Som väl var bröt det aldrig ut och jag kunde stå på i stakningen. Sista biten från Eldris var det trevligt nog bara en enda utförsbacke som jag minns det så då slapp jag att bli frångliden också. Började prata med en annan åkare som startat i led två (såg det på hans nummerlapp) och som höll samma fart som jag. Rätt kul att köra i bredd och prata lite medan vi körde om åkare efter åkare. Han gled ifrån mig några meter i den där backen som jag upplevde som den enda men jag körde ikapp ganska snart. Sista två kilometerna började jag känna av min långspurt och jag la mig bakom och naglade hans skidor.

Såg fram emot att det kanske skulle kunna bli en spurt på slutet. Jag hängde på perfekt upp över bron, men sedan i nästa lilla knix upp tryckte han till rejält och stakade upp för den med en kraft jag inte alls kunde svara mot. Eftersom han stakade där (till skillnad från över bron) gjorde jag också det. Tror att fästet var på gränsen, men kanske skulle jag försökt springa på skidorna. Sedan tappade jag inte så mycket till, men han fick rätt många meter bara i den lilla backen så någon spurtduell blev det inte.

När jag förra året skrev här om Vasaloppet avslutade jag med min målsättning för den kommande säsongen. Tyckte jag tog i lagom, men vad jag förstod av skidklubbskompisarna var målsättningen för försiktigt satt. Vilket också visade sig med all tydlighet (målet var att seeda in mig till led tre och att klara medaljtid med marginal, dvs. +50% av segrartiden). Största målet nu inför nästa säsong är att vara i lika bra form till hösten som jag var 2010. Då kommer jag inte ha några problem att åter seeda upp mig till led två. Skulle bra gärna även höja mig ett snäpp så jag har chans på led ett. Kräver väldigt mycket träning, men jag ska i alla fall försöka. Till Vasan handlar det om att på något sätt lyckas bevara formen ända till mars. Och att kanske ha ett par skidor med hårdare spann. Och att inte få kramp ... Topp tusen tycker jag att jag i princip redan visat att jag är god för, så det känns inte så speciellt att klara. Det häftiga vore topp fem hundra, men det är på tok för tufft för att jag ska ha det som målsättning. Så målet med Vasaloppet får bli att deltaga - eftersom det är en så härlig skidfest - och eftersom hela Sverige uppmärksammar det. Prestationsmässigt duger det bra att köra ungefär som jag gjorde i år och då lär jag ha svårt att inte bli topp tusen tycker jag.