Min berättelse - Vasaloppet 2010

Först och främst så var det suveränt skönt att förkylningen minskade precis som jag hoppats. På fredagen kändes det sådär och nu är det trist igen. Men söndagen var utmärkt och även måndag morgon var det helt ok. Nästan så jag undrar om det är psykologiskt. Förkylningen började veckan då Harsa Ski Marathon var på lördagen. Det passade dock bra med att jag ändå skulle vila inför loppet. Hade tränat så mycket innan att jag hade planerat att vila mig i form. Lagom till lördagen då kändes förkylningen bättre och flåsandet i minus sjutton grader var inga problem. Även träning dagen efter fungerade bra.

Sedan kändes förkylningen av i kommande veckan men den bröt liksom aldrig ut. Främst att det känns lite i öronen med lock och så. I veckan därpå blev det sämre, men fortfarande ingen vanlig rejäl förkylning. En dags magsjuka kom mitt i detta, med feber just den dagen. Sedan var det resa till Härnösand fredag - lördag för ett köruppdrag. Så var stora frågan hur jag skulle känna mig på söndagen och Vikingarännet.

Det gick riktigt bra så det blev en härlig upplevelse. För övrigt enda gången jag åkt skridskor i år. Riktigt kul att känna att jag orkade åka till det var ca 6 km kvar. Då bytte jag motor och tog stavarna som jag haft fastsatta på ryggsäcken. Men trots att förkylningen höll sig lugn under Vikingarännet kom den åter dagarna efter och verkar bara fortsätta och fortsätta.

Åter till vasaloppssöndagen. Jag klev upp strax före klockan sex. Tog det lugnt och promenerade mot startområdet vid sjutiden. Bara några hundra meter till vägövergången från vasaloppslegendaren som vi bodde hos. Testade fästet i den lilla uppförsbacken i det sista av startrakan. Det kändes bra. Men glidet var inte kul.

Dagen innan var vi uppe och testade glidet i spåret vid 86 km-skylten, liksom en massa andra. Det var gott om bilar parkerade på vägen. Då hade jag klart sämst glid av alla som testade i backen där. Kändes ju frustrerande, men samtidigt hade jag inte preparerat mina skidor så bra som jag hade möjlighet till, så det fanns lite hopp kvar, ett hopp som dock försvann igen på söndagsmorgonen.

Det var lite under minus tio men det var först när överdragskläderna åkte av några minuter före åtta som det kändes lite kyligt. Ryggsäcken med handduk, kläder och skor hade dessförinnan fått sin plats på en lastbil. Jag var bland de sista att ta plats i led fyra men var inte besviken för det. Hade ingen lust att gå upp och köa redan före klockan sex då man öppnar för insläpp och utplacering av sina skidor.

Starten gick utan någon minutnedräkning från speakern. Han hade bara sagt när det var dags att ta av sig överdragskläderna. Men det hela gick odramatiskt och lugnt. Ganska snart fick jag trycka på rätt bra för att hänga med på startrakan. Vid början på backen stannade det förstås upp ordentligt. Väldigt tjockt, men inga incidenter som jag fick se. Även sedan när alla fått spår att åka i fortsatte det att vara kö hela backen upp.

Konstigt nog blev jag ändå väldigt varm så jag var riktigt glad att det hade gått så långsamt. Annars hade jag blivit alldeles blöt. Jag hade innan oroat mig lite för ifall jag skulle ha svårt att låta bli haka på i ett för högt tempo när fältet satte fart efter backen. Så blev det inte alls. Jag upplevde det som jag inte hade en chans att hänga på och tog mitt egna tempo. I princip direkt kände jag mig väldigt ensam med en nummerlapp som började med en fyra.

Visst, tempot jag tog innebar att jag inte ansträngde mig alls, men det var just det - jag kände det som helt omöjligt att börja pressa mig direkt. Kanske om jag varit tränad, men helst inte ens då. Det var inte så många backar att jämföra glidet i, men visst gled mina skidor sämre än de kring mig. Tror ändå inte det var det mest avgörande för att jag blev omåkt av precis hur många som helst ända ner till Tennäng (413 personer mellan Smågan och Mångsbodarna).

När uppförskörningen sedan började blev det kö. Helt otroligt att de som åkt om mig inte hade högre fart uppför. Minns inte nu exakt hur det var, tror inte jag började stressa på direkt för att gå om utan det släppte nog lite grann efter en stund så jag kunde börja en mer kontrollerad omåkning. Det fantastiska var att efter detta så blev snön lite annorlunda och mina skidor började glida. Kändes som jag hade riktigt bra skidor sedan hela vägen till Mora!

För att fortsätta att ligga på sparlåga i intensitet efter några mil hade jag behövt minska tempot. Vilket också förvånansvärt många gjorde. Jag tyckte jag just hade börjat komma igång så att minska på farten var det sista jag ville. Minns att jag kände i armarna efter tre mil och att det kändes lite vågat att köra så frejdigt med så långt kvar. Men det var så kul att det inte gick att låta bli. Det höll till det var två mil kvar, då började jag bli ordentligt trött, men då hade jag också tagit 660 placeringar mellan Risberg och Hökberg.

Sista två milen blev alltså slitiga, men trevligt nog fick jag uppleva detta hur energin går i vågor. När jag åkte in mot Eldris-kontrollen var jag helt tömd, men efter påfyllning räckte energin så bra att jag kunde flåsa på riktigt bra på slutet. Trevligt nog hade jag muskler som gick med på att jag tog i.

Min vallning var Star HA6 på glidet och bara Swix VR30 på fästet. Jag trodde aldrig att VR30 skulle fungera hela vägen, men det var bara en kort stund vid Evertsberg som jag inte hade fäste. Så otroligt skönt att utan kunna gå över till diagonalåkning då och då även när det bara gick svagt uppför och hade det inte varit för att de korta lite brantare backarna varit söndersaxade hade jag nog tryckt på och diagonalat. Armarna hade kraft till det. Armarna tog faktiskt inte slut alls, vilket jag tyckte kändes alldeles fascinerande efter att ha åkt 90 km. Men än mer fascinerande är kanske att benen orkade. Den träning jag fått på Lidingö har i princip bara bestått av stakning nämligen. Men att det gick lätt i diagonalåkningen var något jag kände redan i december i Bruksvallarna.

Efter loppet var jag sprudlande glad över att ha orkat hålla farten hela loppet och att jag därmed klarade mitt första mål som var att gå under sju timmar. Speciellt eftersom jag efter att inte ha kört ett ordentligt skidpass på en hel månad hade sänkt målsättningen till att bara ta mig i mål. Med formen jag hade i slutet på januari var det givet att målet var att klara medaljtid och kanske även placering 2000. Det var jag långt ifrån nu med placering 3322 och en tid på 06:28:36. Medaljtid var 6:04:29. Men klart trevligt att jag i alla fall inte var så långt ifrån att åka "korrekt" som led4-åkare (placering mellan 2000 och 3200). Det kändes ju lite knasigt i början på loppet.

Nu med första loppet avklarat blir mitt mål för nästa år att seeda mig till led tre, starta sist i det, försöka hänga på uppe på myrarna, men behärskat, så jag har kraft att kontrollerat gå in på medaljtid även om skidorna inte går perfekt.

Även om seedningstiderna från Harsa i år nog var rätt snälla (jag låg med tiden 2:55 mitt i spannet 2:50-3:00 för led fyra) så kändes det bra att jag klarade det med skidor som inte var så roliga. Hade varken glid eller fäste. För att det inte skulle hugga la jag bara på minimalt med fästvalla som på slutet var helt bortsliten. Det fungerade precis i de brantare uppförsbackarna med en väldigt trippande teknik men i övrigt var jag tvungen att staka. Dessutom körde jag slut på min energi så jag var mycket tröttare vid målgång i Harsa än i Mora.

Harsa Ski Marathon var som namnet säger 42 km och då var det dels ordentlig flåskörning hela vägen, dels ville jag vara så snabb som möjligt vid vätskekontrollerna så jag drack kanske lite för lite. Nu på Vasaloppet var jag i och för sig också snabb på kontrollerna. Det var bara Eldris som jag stannade till vid, cirka en och en halv minut. Övriga bara kring en halv minut. Men lämpligt nog fick jag även små slurkar mellan vätskekontrollerna i och med att Sundbybergsåkare fick ta del av Gästrikeservice. Förutom på Eldris tror jag det blev två muggar på kontrollerna och det innebar att det var rätt många av de totalt 732 placeringarna jag tog mellan Risberg och Mora som jag tog vid vätskekontrollerna.

Den svarta linjen i hastighetskurvan visar medelhastigheten borträknat de tillfällen jag hållt lägre än 6 km/h. Totalt blev det 25 minuter och knappt två kilometer som jag gjorde det.